Sniff sniff.

Jag har mer än en gång fått höra att jag luktar gott. Brukar ofta köra rätt söta dofter. Tidigare var jag citruskvinnan nummer ett. Men gled sakta men säkert tillbaka till Britney spears, den mörklila flaskan, Viktor&rolf, flowerbomb (som luktar vanilj halleluja på mig). Zara hade en jag gillade också. VS släppte en "tease noir" som jag lyckades kunna använda bara för att den hade mörka bär i sig.
Men Britney är ändå alltid nummer ett.

Hade älskat att kunna bära lite damiga dofter. Men Marc Jacobs daisy luktar verkligen nerpissad pappvägg på mig och Guccis guilty vill aldrig lägga sig. Armanis code för kvinnor är också en typisk parfym jag skulle kunna stå och lukta ihjäl mig på men som bara är en konstant irritation för näsan när den väl kommer på.
Tråkigt tycker jag.

Å andra sidan är det väl inte fel att lukta som regnbågsvärlden där alla unicorn-ponnys och sockervaddsöta nallar finns? För det är så jag luktar. Har jag hört.

Jaja, jag dog inte.

En varm dusch senare.

Insmord i vanilla bliss. Bästa krämen.

Dricker Té.
Favorit Acne tischan, på.
Elins gamla avklippta joggingbrallor, på.
Scrollar instagram.

Katten sover.
Andningen, back to normal.

Överdramatisk som vanligt. Men ni fattar.

Snälla låt mig leva.

10 minuter rätt in i slottskogen på maxfart. Nedförsbacke hela vägen. Skit skönt, tänker jag. Efter 20 minuter känner jag det. Stoppet. Väggen. Helvetet. Jag börjar snubbla över mina egna steg och inser att luftstrupen minimerat sig till ett sugrörs storlek och slemmet börjar smaka järn. Blodet trycker sig upp i huvudet, syrelöst. Hus-musiken som peppat mig några minuter tidigare känns som en 5årings glada trumlek rätt in i hjärnan. Mina pinsamt otränade lungor är helt meningslösa och jag börjar undra varför jag inte dött tidigare.

Nej. Jag dör med klubbmusik i öronen. Nej. Inte såhär.

Paniken slår mig när ögonen inte får plats i skallen. De börjar vattnas och det gör ont hela vägen ner i magen. Blodsmaken känns nu i lilltårna och skulle säkert locka rovdjur på flera hundra meters avstånd. Shit, jag är så ensam, tänker jag. Jag har nu kommit ut och står 3 meter från majvallens spårvagnshållplats i majornas mest tätbebyggda bostadsområde.

Fortfarande hus i öronen. Dunk, dunk, slinga, dunk, sång, dunk, untz och dunk.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH. Jag. Måste. Hem.

Hur kunde jag vara så dum att jag gav mig ut på spurt i minusgrader utan löpträning på hela sommaren.
Vad trodde jag? Att jag var usain bolt som löptränade 6000 m.ö.h?

Herregud. Snälla låt mig bara överleva detta så lovar jag att jag ska börja dricka blutsaft och konditionsträna varje dag fram till julafton.

Yes,

Makeupyourmind.

Det brukar vara en återvändsgränd för många.
Det är den absolut vanligaste frågan ställd hos de flesta makeup-artister.

Man får alltid olika svar.

"Vilka färger passar jag bäst i?"

Man pratar om kontrastfärger. Alltså färger som får din naturliga ögonfärg att framhävas lite extra när du vill markera ögonen. Det som många människor inte tänker på är att en ögonfärg sällan är helt ren. Jag själv till exempel: har hasselnötsbruna ögon med en mörkt blå irisring. Själva iris-ringen är inte direkt märkbar utan ser mest mörk ut, tills jag lägger en skugga som framhäver färgen i den. Likadant är det när jag ska framhäva färgerna i själva iris. Hasselnötsbruna. Hmm. Vilken färg är det egentligen? Brunt? Orangea? Är det gult i som gör det? Grönt? Eller blått? Rött? Eller grönt?


Hasselnötsbruna ögon är en ljust brun färg med största delen röda inslag.
Som ni ser på bilden nedan så ligger rött mitt emot blått och är därför en perfekt färg att framhäva med.
Den här cirkeln är ett ganska bra mått att gå efter och ha som grund till sina beslut över ögonskugga.

Men det är väldigt viktigt att tänka på fem saker:

• Har jag t.ex gröna ögon och då ska använda rött, så betyder inte det att ljust brandröd är din färg. Det kanske skär sig extremt mycket till den färgen du har i din hudton. Kolla ut ifall du  matchar med kalla eller varma färger först och välj sedan ögonskugga.
•  Det här är bara en simpel guide i hur man kan börja välja färg. Använd aldrig en färg du känner dig obekväm i. Om du har mörkt bruna ögon med blåa inslag men hatar orange, välj istället en mossgrön färg med orange underton. Det framhäver minst lika mycket. 
• Man behöver nödvändigtvis inte alltid använda sig av hela ögonlocket när man framhäver kontrastfärgen. Addera färgen som en detalj; underskugga, eyeliner, eller glitter. 
• Ett fusk är att lägga neutrala skuggor i brunt, grått, grönt och beiget på ögonen och istället lägga en hög rouge med färger i de toner som framhäver ögonen. Detta är lite överkurs men öppnar upp en helt ny värd. Tro mig.
• Överdriv inte beslutet och kasta allt du har hemma för en ny färg du förmodligen inte ens vet hur du ska använda. Lova tunt och avsluta storartat helt enkelt. Dvs. börja med en färg och lägg lite i taget. som på bilden nedanför. Där har de använt sig av en aprikosorange färg för att framhäva det blåa i ögonen trots att grundfärgen egentligen är gul/grön. Men dom har dämpat ner sminkningen genom att endast lägga den här färgen i glob-linjen som en markering för själva ögats form (vilket är skickligt och riktigt smart gjort) Sedan har de bara markerat resten av ögat med en svart eyelinjer och en vit kajal på nedre vattenkatten ovanför fransarna. Den här typen av make-up är ultimat för er rookies som vill testa nya färger men inte har förmågan att lägga en hel smokey eye eller vet hur, var, varför du lägger en skugga egentligen. Välj nu bara en färg du trivs i och kör hårt.

Ett annat tips är att hålla sig neutral på ögats övre lock och applicera färg under ögat som en rolig twist. Bilden nedanför är ett roligt exempel på hur olika färg på ögonen matchar samma typ av makeup och ögonskugga. Notera dock att den lila ögonskuggan är av kallare gräddlila ton och har dessutom vitt glitter i sig. Jag hade t.ex aldrig lagt den här skuggan på någon med olivfärgad hy. Jag hade förmodligen inte heller valt de här färgerna till någon som är väldigt flammig i hyn eftersom den här typen av färg ofta blir väldigt mesig då.

Varför får du alltid olika direktiv av olika make-up artister?
Det är svårt att svara på. Rent generellt så bör ju alla makeup artister ha koll på de vanligaste kontrastfärgerna. Men sedan så vet jag att många inte överanalyserar hudtoner, detaljfärger (som iris-ringen) eller ens grundfärgen i ögonen eftersom du som kund och nybörjare ändå inte förstår sådant hokuspokus språk. De svarar så simpelt som möjligt: Blå ögon, rött. Gröna, violett. Bruna, blå osv, utan att tänka på bakgrundsfärger, ansiktsfärger och dylikt. Som ni ser på första bilden så ska inte ens rent gröna ögon ha lila utan rött. Och röda ögonfärger (som hasselnötsbrunt) ska ha grönt och inte alls klangblå.

Okej. Summan av kardemumman?

Gör som vad fan du vill tycker är bäst, dina inre färger lyser i vilket fall igenom om du går med högt huvud och trivs med dig själv.

Rabarber rabatter rabalder

Kom kom kom alla mina gosiga kunder!

Det finns 8 stycken rabatter kvar på 25% för ett helt köp inne i nordstansbutiken. Jag jobbar ej idag (fredag) men imorgon lördag då sista dagen är. Uppge mitt namn "Hannah Johansson". Först till kvarn, gäller fram till imorgon 30:e!

Herrå!

TBS

Ni hittar mig i Göteborg. Butiken jag jobbar i finns inne i nordstansgallerian!
Dit kan man gå med sina frågor och jag som älskar att dema på folk lägger gärna en mini-makeup.

Annars kan man bara komma förbi och säga hej. Det tycker jag är himla mysigt!
Alla är välkomna.

Autumn

Photo by: me

Det är snällt med en andra chans. Men ännu snällare med en första.

En vänskap. Ibland tycks det förbigå folk i tystnad. De väljer att inte låta möjligheten ta plats. Man kan till exempel redan vara nöjd. Att sin egna vänskapskvot är fylld. Jag behöver inte berätta för er att den tanken fängslar mig. Jag tror den tanken fängslar alla som lever i det här prestationssamhället. Man har fått det sagt till sig att man alltid är partisk i alla sina vänskapsrelationer, du är inte tjenis med chefen och man skall aldrig bli vän med sin kompis ex eller ännu värre sitt ex ex. Nej nej, det intresset är en sjukdom och inte normalt. Man ska vara artig men dryg mot sina vänners "problem". Personer och yrken, fritidsintressen och familj.

Jag är både kompis med mina ex, ex ex, ex gamla kk:n, kompisars värsta mardrömmar och mina yrkens chefer.
Jag är alltid vänlig och säger alltid hej tillbaka om man hälsar. Jag glor inte, spelar inte dryg eller pratar högt om sanningar som jag inte vågar erkänna för den/det som det handlar om.

I min värld är det nästan mer konstigt att det finns utrymme för personer att berätta hur man ska tycka om folk. Mina vänner kanske inte går ihop med alla människor som kretsar i mitt liv. Men vem sa någonsin att dom behöver umgås med dessa personer? Måste man vara med samma människor, alltid? Måste alla gå ihop med alla? Varför beter man sig egentligen illa mot en människa som inte alls gjort en illa. Bara för att en annan inte trivs.

Nej men, alltså, hänger ni med.
Man ska inte säga hej.
Man ska inte följa någon på instagram som inte visar sig vara lämplig i sin umgängeskrets.
Man ska inte like:a en kompis ovän (trots att personen kanske är skittrevlig)
Man ska inte handla i affärer där sitt ex står.
Man ska helst springa över gatan om man ser sin gamla skolkamrat man inte umgås längre med.
Det är fint att dryg le.
Man ska inte dansa med sin chef på personalfesten.
Man ska helst ha två eller tre hatobjekt på jobbet.
Man ska ogilla ALLA på gymmet som kämpar för samma mål som du.

Men. Tänk ifall man är två om det. Det här onormala facket jag blivit placerad i.
Tänk om man sa hej.
Tänk om man log för att man var glad.
Tänk om man sprang över gatan för att komma till sin gamla klasskamrat.
Tänk om man likeade en bild på instagram för att man helt genuint gillade bilden och vill uppmuntra den.
Tänk om man gick in i affären där sitt ex jobbade. För att handla kläder. Hallå eller.
 Tänk om man dansade med sin chef.

Tänk, om man hade gett alla en första chans oavsett bakgrund och relationer.

2013-11-27

Och saker förändras visst i den lilla bortglömda stadsdelen som vi kallar för Masthugget.
När jag åkte den vanliga rutten med 60-bussen från stadskärnan brunnsparken och hem mot berget så insåg jag att det kanske inte längre var så vanligt för mig. Kanske har jag varit blind för förändring, kanske la jag inte märke till allt för att jag var på väg härifrån eller kanske är det så, att jag såg upp för att jag vill tillbaka hit. Igår, när jag för en gångs skull la ner telefonen i väskan och tittade ut genom fönstret:

Way cup vid hållplatsen vid järntorget. Som vanligt.
Första, andra, tredje långgatan svischar förbi.
Prinsgatan. Tre nya restauranter har öppnat. "Shit" var tanken.
Gamla fritidsgården vid oskar fredrik har ändrat ägare 4 gånger. Nu vet jag inte ens vad det är.
Vegagatan. Solariumet finns fortfarande kvar.
Jungmansgatan. Typ onödigaste hållplatsen ever. Fortfarande kvar.
Fjällgatan. Inser nu att tre närbutiker är borta. Och video dax har blivit 4-gott. Sen har det öppnat en sushibar i gamla masthuggskafélokalen (eerrhh.. långt ord). Den heter Phusi sushi och lockar fortfarande inte alls. Nope. Not. At. All.
Mot fjällskolan. Stigbergsskolan har ändrat namn 5 gånger typ. Nathalie livs har blivit tatueringsstudio. Fjärde i Masthugget/majorna på 3 år. Men den ska tydligen vara rätt kass.

Sen upptäckte jag allt nybygge. Nya busshållplatser. Ny mark med plattor. Nya trottoarer.
Inga gupp man behöver vara försiktig med när man cyklar, eller höga kanter i marken när man åker moppe. Ungdomarna idag har till och med fått konstgräs på gamla grusplanen vid Klingers.
För att inte tala om omrenoveringen av alla hus i nya masthugget.

Är det jag som blir gammal eller är det så att om man är borta ett tag så förändras faktiskt saker.
Saker man trodde skulle finnas kvar för evigt.

Och för er som verkligen inte känner till Linnés bergstopp "hugget" så var det inte ens 60-bussen som gick hit när jag växte upp utan 85an. Man åkte alltid "åttiofemman".

you smell that?

Uppdatering.

Sitter nu och luktar på min plånbok från Tiger of sweden.
Jag älskar den och den luktar nytt, äkta, läder.
Herregud jag är ju sjuk.

Black out.

Sitter i mitt rum och dämpar ångest genom att trycka i mig kalcium; i form av banan-smoothie. Allt för att jag på något plan ska få känna mig nyttig och sund. När jag på andra plan absolut inte alls är varken särskilt nyttig eller sund. Ta mig på shopping t.ex. Nu senast har jag kört en höstraid med mottot "shop til you drop" och sitter hemma med en lista jag inte bockat av en enda gång.
Här i den lilla staden Göteborg är det lätt att man kommer hem med det gamla vanliga.

Svart. Läder.

Skor i läder. Plånböcker i läder. Byxor i läder. Jackor i läder. Handskar i läder. Hattar i läder.

Alltså vem tror jag att jag är?! Catwoman eller?

Varför varför varför är jag så besatt av läder?
Tanken slog mig att jag kanske djupt inom mig försöker täppa till ett stort hål.
Och bomull is just not enough.

Kendrick was in the studio like; how's it coming sean?!

Mysa till ljudet av vinden i träden och ensamma bilars däck mot fartbulorna utanför. Det är lite kyligt i rummet. Trivas.

Jag valde att ge bort min inbjudan till spotify, när det först kom. Har sedan dess snyltat på andras musiklistor och iglat mig fast vid youtube och dess mångfald inom olika genrer och remixer. Men nu är det äntligen min tur att bege mig in i musikdjungeln.

Och jag som är smyg-gangster, kan tycka att det ska bli lite spännande att se vad Big Sean kan komma med den 27e augusti då hans nya album släpps. Jag längtar i hemlighet fast utan förväntningar om att det någonsin kommer vara bättre än Jay Zs nya. Eller Kanyes. Eller det ASAP släppte. Eller Daft punk.

Det var ett bra musikår. 2013.

Mitt te har kallnat och sockret i botten ser skitäckligt ut. Mina tankar faller tillbaka på tonåren när "holy grail" dundrar ur syrrans raspiga datahögtalare. När man hängde vid klingers. Eller Kyrkan. Eller utanför video-dax. När man köpte jenka för 50 öre och när sura S inte smakade papper.

Tiden man gick hem från skolan, gjorde en halvtaskig läxa, sprang ner till fotbollsplan eller volleyplanerna i azalea, gick hem vid halv åtta, kastade i sig tre köttbullar och en handfull mackaroner, hann knappt knyta skorna innan man var på väg ut igen.

Inte mycket förändras i den här lilla stadsdelen mitt i sydvästra delen av centrala Göteborg.

Nu går jag genom Masthugget, 10 år senare. Hejar på gammalt folk, fnyser åt nya sushistället. Undviker nya tatueringsstudion och fnissar åt tanken på att det är många som inte vet att condeco på prinsgatan har varit en bank, ett bibliotek och ett Mc Donalds - eller varför det skulle vara så roligt.

Jo, för ni förstår. efter att vi flyttade hit ner från stockholm har det här varit mitt hem, min trygghet, min värld. Och eftersom ni aldrig kommer förstå mina minnen härifrån, oavsett om det är så litet som hur det var att knalla upp för liden klockan 7 på morgonen efter att ha delat ut GP med Emil, så tänker jag avsluta det här onödigt långa inlägget med; visst känner man sig som ett original.

Måndagkväll.

Sitter och tuggar lite knäckemacka. Det är så jävla överflödigt med riktig mat på sommaren, man orkar liksom inte ta upp all energi som maten ger och det blir ju faktiskt ingen som helst plats för kvällsbärsen.

Nä, det får bli svälta och kolsyrad bukfylla istället. Min kollega nämnde härom dagen att man kunde äta bomull om det skulle knipa - minimal energinivå, maximal utfyllnad. Men kändes sådär soft att springa omkring som en stoppad nalle. Dessutom på fyllan. Kan ni föreställa er det?

Å andra sidan gjorde man ju film om det. Ted. Om ni minns.

Kvällen är lite luddig folk. Tar mig ett andra träningspass.

Karl Christian Karlsson.

För er som fortfarande tycker att mitt liv är lite oklart så vill jag presentera en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv.
Min bästa vän och pojkvän.

Jaja, cheez-ballar av skumgummi.... Jag vet.

Moshpit lovers

Hej, 

åh, gud. Det här blir pinsamt från första början. Men jag tänker ge det ett försök, för er. 

Skam den som ger sig. Välkomnar man folk till bloggar nu för tiden?! Eller har det blivit mer av ett öppet tankeforum hos oss med för mycket fritid i cyber-space snarare än en inbjudan till ens privatliv. 

Artificiell fritid kallar jag det. Att hänga på nätet under sin lediga tid alltså.
Fritid, haha. Pröva heltidsjobb. Men försöka var det.

En varningens ord. Det kan bli bittert, flummigt och lite rävigt här på bloggen. Jag funkar så, egentligen är jag jättesnäll och supermysig. Ibland är jag till och med en aningen tyst när jag träffar nytt folk. Tuff men snäll liksom. 

Och jag hatar ordet liksom lika mycket som lugg. 

Jag erkänner att jag sitter och småler här bakom det vita skärmljuset. Jag är kanske hatisk just idag men det beror nog mest på att jag är bakfull, har en extremt onödig katt hemma och, typ, är varm. 

Just det! 

Jag har också en tydligt dålig, grammatiskt korrekt, svenska. Det kommer ni att märka. Men förhoppningsvis kan ni ge mig en chans när ni märker hur den här, lite smygmysiga, tjejen kommer fram. 

Kommentera gärna. Puss. 

(Säger man puss?)