10 minuter rätt in i slottskogen på maxfart. Nedförsbacke hela vägen. Skit skönt, tänker jag. Efter 20 minuter känner jag det. Stoppet. Väggen. Helvetet. Jag börjar snubbla över mina egna steg och inser att luftstrupen minimerat sig till ett sugrörs storlek och slemmet börjar smaka järn. Blodet trycker sig upp i huvudet, syrelöst. Hus-musiken som peppat mig några minuter tidigare känns som en 5årings glada trumlek rätt in i hjärnan. Mina pinsamt otränade lungor är helt meningslösa och jag börjar undra varför jag inte dött tidigare.
Nej. Jag dör med klubbmusik i öronen. Nej. Inte såhär.
Paniken slår mig när ögonen inte får plats i skallen. De börjar vattnas och det gör ont hela vägen ner i magen. Blodsmaken känns nu i lilltårna och skulle säkert locka rovdjur på flera hundra meters avstånd. Shit, jag är så ensam, tänker jag. Jag har nu kommit ut och står 3 meter från majvallens spårvagnshållplats i majornas mest tätbebyggda bostadsområde.
Fortfarande hus i öronen. Dunk, dunk, slinga, dunk, sång, dunk, untz och dunk.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH. Jag. Måste. Hem.
Hur kunde jag vara så dum att jag gav mig ut på spurt i minusgrader utan löpträning på hela sommaren.
Vad trodde jag? Att jag var usain bolt som löptränade 6000 m.ö.h?
Herregud. Snälla låt mig bara överleva detta så lovar jag att jag ska börja dricka blutsaft och konditionsträna varje dag fram till julafton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar