Mitt te har kallnat och sockret i botten ser skitäckligt ut. Mina tankar faller tillbaka på tonåren när "holy grail" dundrar ur syrrans raspiga datahögtalare. När man hängde vid klingers. Eller Kyrkan. Eller utanför video-dax. När man köpte jenka för 50 öre och när sura S inte smakade papper.

Tiden man gick hem från skolan, gjorde en halvtaskig läxa, sprang ner till fotbollsplan eller volleyplanerna i azalea, gick hem vid halv åtta, kastade i sig tre köttbullar och en handfull mackaroner, hann knappt knyta skorna innan man var på väg ut igen.

Inte mycket förändras i den här lilla stadsdelen mitt i sydvästra delen av centrala Göteborg.

Nu går jag genom Masthugget, 10 år senare. Hejar på gammalt folk, fnyser åt nya sushistället. Undviker nya tatueringsstudion och fnissar åt tanken på att det är många som inte vet att condeco på prinsgatan har varit en bank, ett bibliotek och ett Mc Donalds - eller varför det skulle vara så roligt.

Jo, för ni förstår. efter att vi flyttade hit ner från stockholm har det här varit mitt hem, min trygghet, min värld. Och eftersom ni aldrig kommer förstå mina minnen härifrån, oavsett om det är så litet som hur det var att knalla upp för liden klockan 7 på morgonen efter att ha delat ut GP med Emil, så tänker jag avsluta det här onödigt långa inlägget med; visst känner man sig som ett original.