Kom kom kom alla mina gosiga kunder!
Det finns 8 stycken rabatter kvar på 25% för ett helt köp inne i nordstansbutiken. Jag jobbar ej idag (fredag) men imorgon lördag då sista dagen är. Uppge mitt namn "Hannah Johansson". Först till kvarn, gäller fram till imorgon 30:e!
Herrå!
fredag 29 november 2013
TBS
Dit kan man gå med sina frågor och jag som älskar att dema på folk lägger gärna en mini-makeup.
Annars kan man bara komma förbi och säga hej. Det tycker jag är himla mysigt!
Alla är välkomna.
onsdag 27 november 2013
Det är snällt med en andra chans. Men ännu snällare med en första.
En vänskap. Ibland tycks det förbigå folk i tystnad. De väljer att inte låta möjligheten ta plats. Man kan till exempel redan vara nöjd. Att sin egna vänskapskvot är fylld. Jag behöver inte berätta för er att den tanken fängslar mig. Jag tror den tanken fängslar alla som lever i det här prestationssamhället. Man har fått det sagt till sig att man alltid är partisk i alla sina vänskapsrelationer, du är inte tjenis med chefen och man skall aldrig bli vän med sin kompis ex eller ännu värre sitt ex ex. Nej nej, det intresset är en sjukdom och inte normalt. Man ska vara artig men dryg mot sina vänners "problem". Personer och yrken, fritidsintressen och familj.
Jag är både kompis med mina ex, ex ex, ex gamla kk:n, kompisars värsta mardrömmar och mina yrkens chefer.
Jag är alltid vänlig och säger alltid hej tillbaka om man hälsar. Jag glor inte, spelar inte dryg eller pratar högt om sanningar som jag inte vågar erkänna för den/det som det handlar om.
I min värld är det nästan mer konstigt att det finns utrymme för personer att berätta hur man ska tycka om folk. Mina vänner kanske inte går ihop med alla människor som kretsar i mitt liv. Men vem sa någonsin att dom behöver umgås med dessa personer? Måste man vara med samma människor, alltid? Måste alla gå ihop med alla? Varför beter man sig egentligen illa mot en människa som inte alls gjort en illa. Bara för att en annan inte trivs.
Nej men, alltså, hänger ni med.
Man ska inte säga hej.
Man ska inte följa någon på instagram som inte visar sig vara lämplig i sin umgängeskrets.
Man ska inte like:a en kompis ovän (trots att personen kanske är skittrevlig)
Man ska inte handla i affärer där sitt ex står.
Man ska helst springa över gatan om man ser sin gamla skolkamrat man inte umgås längre med.
Det är fint att dryg le.
Man ska inte dansa med sin chef på personalfesten.
Man ska helst ha två eller tre hatobjekt på jobbet.
Man ska ogilla ALLA på gymmet som kämpar för samma mål som du.
Men. Tänk ifall man är två om det. Det här onormala facket jag blivit placerad i.
Tänk om man sa hej.
Tänk om man log för att man var glad.
Tänk om man sprang över gatan för att komma till sin gamla klasskamrat.
Tänk om man likeade en bild på instagram för att man helt genuint gillade bilden och vill uppmuntra den.
Tänk om man gick in i affären där sitt ex jobbade. För att handla kläder. Hallå eller.
Tänk om man dansade med sin chef.
Tänk, om man hade gett alla en första chans oavsett bakgrund och relationer.
Jag är både kompis med mina ex, ex ex, ex gamla kk:n, kompisars värsta mardrömmar och mina yrkens chefer.
Jag är alltid vänlig och säger alltid hej tillbaka om man hälsar. Jag glor inte, spelar inte dryg eller pratar högt om sanningar som jag inte vågar erkänna för den/det som det handlar om.
I min värld är det nästan mer konstigt att det finns utrymme för personer att berätta hur man ska tycka om folk. Mina vänner kanske inte går ihop med alla människor som kretsar i mitt liv. Men vem sa någonsin att dom behöver umgås med dessa personer? Måste man vara med samma människor, alltid? Måste alla gå ihop med alla? Varför beter man sig egentligen illa mot en människa som inte alls gjort en illa. Bara för att en annan inte trivs.
Nej men, alltså, hänger ni med.
Man ska inte säga hej.
Man ska inte följa någon på instagram som inte visar sig vara lämplig i sin umgängeskrets.
Man ska inte like:a en kompis ovän (trots att personen kanske är skittrevlig)
Man ska inte handla i affärer där sitt ex står.
Man ska helst springa över gatan om man ser sin gamla skolkamrat man inte umgås längre med.
Det är fint att dryg le.
Man ska inte dansa med sin chef på personalfesten.
Man ska helst ha två eller tre hatobjekt på jobbet.
Man ska ogilla ALLA på gymmet som kämpar för samma mål som du.
Men. Tänk ifall man är två om det. Det här onormala facket jag blivit placerad i.
Tänk om man sa hej.
Tänk om man log för att man var glad.
Tänk om man sprang över gatan för att komma till sin gamla klasskamrat.
Tänk om man likeade en bild på instagram för att man helt genuint gillade bilden och vill uppmuntra den.
Tänk om man gick in i affären där sitt ex jobbade. För att handla kläder. Hallå eller.
Tänk om man dansade med sin chef.
Tänk, om man hade gett alla en första chans oavsett bakgrund och relationer.
2013-11-27
Och saker förändras visst i den lilla bortglömda stadsdelen som vi kallar för Masthugget.
När jag åkte den vanliga rutten med 60-bussen från stadskärnan brunnsparken och hem mot berget så insåg jag att det kanske inte längre var så vanligt för mig. Kanske har jag varit blind för förändring, kanske la jag inte märke till allt för att jag var på väg härifrån eller kanske är det så, att jag såg upp för att jag vill tillbaka hit. Igår, när jag för en gångs skull la ner telefonen i väskan och tittade ut genom fönstret:
Way cup vid hållplatsen vid järntorget. Som vanligt.
Första, andra, tredje långgatan svischar förbi.
Prinsgatan. Tre nya restauranter har öppnat. "Shit" var tanken.
Gamla fritidsgården vid oskar fredrik har ändrat ägare 4 gånger. Nu vet jag inte ens vad det är.
Vegagatan. Solariumet finns fortfarande kvar.
Jungmansgatan. Typ onödigaste hållplatsen ever. Fortfarande kvar.
Fjällgatan. Inser nu att tre närbutiker är borta. Och video dax har blivit 4-gott. Sen har det öppnat en sushibar i gamla masthuggskafélokalen (eerrhh.. långt ord). Den heter Phusi sushi och lockar fortfarande inte alls. Nope. Not. At. All.
Mot fjällskolan. Stigbergsskolan har ändrat namn 5 gånger typ. Nathalie livs har blivit tatueringsstudio. Fjärde i Masthugget/majorna på 3 år. Men den ska tydligen vara rätt kass.
Sen upptäckte jag allt nybygge. Nya busshållplatser. Ny mark med plattor. Nya trottoarer.
Inga gupp man behöver vara försiktig med när man cyklar, eller höga kanter i marken när man åker moppe. Ungdomarna idag har till och med fått konstgräs på gamla grusplanen vid Klingers.
För att inte tala om omrenoveringen av alla hus i nya masthugget.
Är det jag som blir gammal eller är det så att om man är borta ett tag så förändras faktiskt saker.
Saker man trodde skulle finnas kvar för evigt.
Och för er som verkligen inte känner till Linnés bergstopp "hugget" så var det inte ens 60-bussen som gick hit när jag växte upp utan 85an. Man åkte alltid "åttiofemman".
När jag åkte den vanliga rutten med 60-bussen från stadskärnan brunnsparken och hem mot berget så insåg jag att det kanske inte längre var så vanligt för mig. Kanske har jag varit blind för förändring, kanske la jag inte märke till allt för att jag var på väg härifrån eller kanske är det så, att jag såg upp för att jag vill tillbaka hit. Igår, när jag för en gångs skull la ner telefonen i väskan och tittade ut genom fönstret:
Way cup vid hållplatsen vid järntorget. Som vanligt.
Första, andra, tredje långgatan svischar förbi.
Prinsgatan. Tre nya restauranter har öppnat. "Shit" var tanken.
Gamla fritidsgården vid oskar fredrik har ändrat ägare 4 gånger. Nu vet jag inte ens vad det är.
Vegagatan. Solariumet finns fortfarande kvar.
Jungmansgatan. Typ onödigaste hållplatsen ever. Fortfarande kvar.
Fjällgatan. Inser nu att tre närbutiker är borta. Och video dax har blivit 4-gott. Sen har det öppnat en sushibar i gamla masthuggskafélokalen (eerrhh.. långt ord). Den heter Phusi sushi och lockar fortfarande inte alls. Nope. Not. At. All.
Mot fjällskolan. Stigbergsskolan har ändrat namn 5 gånger typ. Nathalie livs har blivit tatueringsstudio. Fjärde i Masthugget/majorna på 3 år. Men den ska tydligen vara rätt kass.
Sen upptäckte jag allt nybygge. Nya busshållplatser. Ny mark med plattor. Nya trottoarer.
Inga gupp man behöver vara försiktig med när man cyklar, eller höga kanter i marken när man åker moppe. Ungdomarna idag har till och med fått konstgräs på gamla grusplanen vid Klingers.
För att inte tala om omrenoveringen av alla hus i nya masthugget.
Är det jag som blir gammal eller är det så att om man är borta ett tag så förändras faktiskt saker.
Saker man trodde skulle finnas kvar för evigt.
Och för er som verkligen inte känner till Linnés bergstopp "hugget" så var det inte ens 60-bussen som gick hit när jag växte upp utan 85an. Man åkte alltid "åttiofemman".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)