Det är snällt med en andra chans. Men ännu snällare med en första.

En vänskap. Ibland tycks det förbigå folk i tystnad. De väljer att inte låta möjligheten ta plats. Man kan till exempel redan vara nöjd. Att sin egna vänskapskvot är fylld. Jag behöver inte berätta för er att den tanken fängslar mig. Jag tror den tanken fängslar alla som lever i det här prestationssamhället. Man har fått det sagt till sig att man alltid är partisk i alla sina vänskapsrelationer, du är inte tjenis med chefen och man skall aldrig bli vän med sin kompis ex eller ännu värre sitt ex ex. Nej nej, det intresset är en sjukdom och inte normalt. Man ska vara artig men dryg mot sina vänners "problem". Personer och yrken, fritidsintressen och familj.

Jag är både kompis med mina ex, ex ex, ex gamla kk:n, kompisars värsta mardrömmar och mina yrkens chefer.
Jag är alltid vänlig och säger alltid hej tillbaka om man hälsar. Jag glor inte, spelar inte dryg eller pratar högt om sanningar som jag inte vågar erkänna för den/det som det handlar om.

I min värld är det nästan mer konstigt att det finns utrymme för personer att berätta hur man ska tycka om folk. Mina vänner kanske inte går ihop med alla människor som kretsar i mitt liv. Men vem sa någonsin att dom behöver umgås med dessa personer? Måste man vara med samma människor, alltid? Måste alla gå ihop med alla? Varför beter man sig egentligen illa mot en människa som inte alls gjort en illa. Bara för att en annan inte trivs.

Nej men, alltså, hänger ni med.
Man ska inte säga hej.
Man ska inte följa någon på instagram som inte visar sig vara lämplig i sin umgängeskrets.
Man ska inte like:a en kompis ovän (trots att personen kanske är skittrevlig)
Man ska inte handla i affärer där sitt ex står.
Man ska helst springa över gatan om man ser sin gamla skolkamrat man inte umgås längre med.
Det är fint att dryg le.
Man ska inte dansa med sin chef på personalfesten.
Man ska helst ha två eller tre hatobjekt på jobbet.
Man ska ogilla ALLA på gymmet som kämpar för samma mål som du.

Men. Tänk ifall man är två om det. Det här onormala facket jag blivit placerad i.
Tänk om man sa hej.
Tänk om man log för att man var glad.
Tänk om man sprang över gatan för att komma till sin gamla klasskamrat.
Tänk om man likeade en bild på instagram för att man helt genuint gillade bilden och vill uppmuntra den.
Tänk om man gick in i affären där sitt ex jobbade. För att handla kläder. Hallå eller.
 Tänk om man dansade med sin chef.

Tänk, om man hade gett alla en första chans oavsett bakgrund och relationer.